Ibland.
Nu är det dags att blogga igen. Den här gången ska det handla om lite allt möjligt, det vill säga om mitt liv, hur jag är och hur jag mår som person.
För det första så kom jag till världen 1988 och det var ett lagomt bra år. Växer upp på böle i mörkheden, mamma och pappa separerar när jag var kring 4-5 år vilket resulterade att mamma lämnade böle. Efter det går det väl bra, livet gick vidare och hade inga problem. Började skolan sen vid 6-7 års åldern, vilket gick relativt bra. Bra kompisar (Umgås med inga nu från gammla klassen) och bra fröknar osv, Flyttar till råne vid 10 års åldern med Pappa, Tobias och Amanda. sen efter det vart det Högstadiet, nya kompisar och gammla vänner försvann. Psykiskt nertryckt för det mesta men lyckades dölja det fruktansvärt bra för ingen märkte nått vilket var väldigt förvånande för jag trodde aldrig jag kunde vara så stängt. Vart ganska reserverad efter dom uppleverserna och försvarsmekanismen väldigt stark. Kan försvara mig mycket väl om det skulle behövas. Började umgås med Ellen vid 15 års ålder och hon är nog den bästa vännen jag någonsin haft sen jag gick på dagis. Har ju många vänner men väldigt få jag litar på för har ganska svårt för att lita på folk för är rädd för att bli sårad. 9:an sket sig totalt för jag orkade inte längre så jag flydde fältet. Gymnasiet kunde man ju bara drömma om hur det skulle gå så det strunade vi i. Visst? Kanske inte har nån utbildning eller nått och konsekvenserna är att jag sitter här arbetslös men jag lever iaf och mår bra nu för alla mina vänner ger mig stöd och jag trodde faktiskt aldrig jag skulle kunna lita på nån mer ja förutom mina föräldrar och syskon då men det räknas ju inte som en "riktig" vän. Började umgås med Josefina vid 18 års ålder och det har också varit dom bättre dagarna i mitt liv och du stöttar mig för det mesta även fast du bor i Boden. Alla gånger du har räddat mig med cigaretter och gjort mig glad. Litar på dig till 100% och den tiliten skulle jag aldrig vela förstöra. Tack Ellen och Josefina för att ni är ni och jag gillar er precis som ni är! <3 Har varit deprimerad tills jag mötte er och ni räddade mig ur mörkret och gjort mig till den jag är.
Alla minnen.
För det första så kom jag till världen 1988 och det var ett lagomt bra år. Växer upp på böle i mörkheden, mamma och pappa separerar när jag var kring 4-5 år vilket resulterade att mamma lämnade böle. Efter det går det väl bra, livet gick vidare och hade inga problem. Började skolan sen vid 6-7 års åldern, vilket gick relativt bra. Bra kompisar (Umgås med inga nu från gammla klassen) och bra fröknar osv, Flyttar till råne vid 10 års åldern med Pappa, Tobias och Amanda. sen efter det vart det Högstadiet, nya kompisar och gammla vänner försvann. Psykiskt nertryckt för det mesta men lyckades dölja det fruktansvärt bra för ingen märkte nått vilket var väldigt förvånande för jag trodde aldrig jag kunde vara så stängt. Vart ganska reserverad efter dom uppleverserna och försvarsmekanismen väldigt stark. Kan försvara mig mycket väl om det skulle behövas. Började umgås med Ellen vid 15 års ålder och hon är nog den bästa vännen jag någonsin haft sen jag gick på dagis. Har ju många vänner men väldigt få jag litar på för har ganska svårt för att lita på folk för är rädd för att bli sårad. 9:an sket sig totalt för jag orkade inte längre så jag flydde fältet. Gymnasiet kunde man ju bara drömma om hur det skulle gå så det strunade vi i. Visst? Kanske inte har nån utbildning eller nått och konsekvenserna är att jag sitter här arbetslös men jag lever iaf och mår bra nu för alla mina vänner ger mig stöd och jag trodde faktiskt aldrig jag skulle kunna lita på nån mer ja förutom mina föräldrar och syskon då men det räknas ju inte som en "riktig" vän. Började umgås med Josefina vid 18 års ålder och det har också varit dom bättre dagarna i mitt liv och du stöttar mig för det mesta även fast du bor i Boden. Alla gånger du har räddat mig med cigaretter och gjort mig glad. Litar på dig till 100% och den tiliten skulle jag aldrig vela förstöra. Tack Ellen och Josefina för att ni är ni och jag gillar er precis som ni är! <3 Har varit deprimerad tills jag mötte er och ni räddade mig ur mörkret och gjort mig till den jag är.
Alla minnen.
Kommentarer
Postat av: Ellen
men söötEmil :)
Postat av: josefina
Tack va fint... :) vad snäll du är... :) kan bara säga detsamma om dej... :)
Postat av: Emil
Kände mig fruktansvärt sentimental :)
Trackback
